Nu är vi tillbaka efter en mycket spännande vecka på Borneo. Vi har hunnit med svett, skratt och tårar och allt där till… allt startade med en djungeltur med Uncle Tan efter en lång resdag från Kuala Lumpur.

Första kapitlet av Borneo och Uncle Tan var orangutang hjälpcentret ”Sepilok”.
Där fick vi en kort föreläsning och se på en film om hur orangutangen är hotad av palmoljplantager. Vi fick veta hur den lokala befolkningen är ovetande om hur skadligt det är för aporna att ta dom från deras mödrar och ha dem hemma i en liten bur. Dessa orangutanger kom från lokala bönder och andra invånare samt blivit hittade kraftigt undernärda på palmplantagerna. Sedan förda till Sepilok för behandling.

 

Dagen efter det rörande Sepilok fick vi åka i 2-3 timmar med bil och ju längre vi åkte ju större växte sig palmoljeplantagen bara större och större. För att komma ifrån alla plantage och komma in till djungeln åkte vi på floden som senare skulle ge oss ytterligare äventyr och även vara ända vägen till vårt nya boende. Det var ständigt varmt och fuktigt, man kunde aldrig ha på sig torra kläder!! Trots att dagarna var klibbiga och man ständigt var äcklig, fick man bara vänja sig och njuta av djungellivet. Vi kan ju inte säga mer än att djungellivet var ett spännande kapitel av denna resa. Vi fick tidiga mornar på floden för att få de bästa tillfällena att se djuren aktiva, vara ute på nattsafari både i båt och till fots i djungeln för att även här fånga djurens aktivitet. Det bästa vi tyckte var nattvandringen där vi såg massa smådjur i alla dess former, skorpion, mini uggla, bönsyrsa och en massa annat. Ett ytterligare plus var att sällskapet i vår båt bestod av 2 svenska fågelskådare. Deras teleskop och kikare hjälpte oss att upptäcka och se mycket fler djur än vad vi själva hade åstadkommit. Riktiga hökögon.

 

Även kvällarna och dagtiden som spenderades i lodgen var mycket trevliga då gängen som jobbade där inte var fega för att dra fram gitarren som kompade den som kände sig manad att sjunga en trudelutt.

Genast efter dagarna i djungeln drog vi vidare mot Mount Kinabalu för bergsklättring! Efter 5-6 timmars bussfärd fick vi först vandra längs vägen med all packning för att komma till ”Jungel jack”. Vars resort bestod av containrar och glass containers. Det var en knäpp men godhjärtad man som drev stället för att dra ner priserna, så att alla skulle kunna ha råd och han var till god hjälp för oss. Vi kom dit utan att ha bokat bergsklättringen, för det var fullbokat flera veckor framöver, så vi höll tummarna för att några skulle avboka. Efter två dagar i containrarna lyckades Jack med sina många kontakter tillslut lösa det för oss.

 

Bestigningen bestod av 6 km lång trappliknande gång upp till ett basecamp och sedan ytterligare 2,7 brantare kilometer upp till toppen dagen därpå. Detta kanske inte låter så märkvärdigt för er där hemma, men med syrefattig luft, trappsteg i alla dess former och storlekar och efter 2 månaders cola, chips och chill livsstil, så var detta något av det värsta vi gjort. På vägen upp till basecampet så gick det inte att undgå de lokala arbetarna som dagligen och ibland flera gånger om dagen gick upp till campet med sängar, matvaror och mycket mer. Man är helt enkelt glad att Sverige erbjuder bättre jobb. Vi sov en natt på basecampet för att sedan vakna klockan 01.30 på natten av stressade kineser och japaner som hoppade runt och väckte alla. Det var nu dags för den sista, som skulle visa sig vara ännu jobbigare, klättringen upp mot toppen. Det var så brant på vissa ställen så man fick klättra med rep. Men det var inte det värsta. Desto längre upp man kom desto syrefattigare luft och desto kallare blev det. Trots våra 4 lager av kläder som vi hade lånat av djungel Jack så frös vi så mycket att det var svårt för vissa av oss att njuta. Och inte nog med det, den höga höjden gav nästan alla av oss någon form av smärta. Malle och Golda blev spyfärdiga så fort de kom till toppen att de nästan sprang ner. De hann precis se soluppgången. David fick sådan huvudvärk att han fick ta en paus 30m innan toppen och som tur var hittade en svensk vän honom och gav honom Ipren. Alex mådde förvånansvärt bäst på toppen under hela klättringen. Trots alla besvär så kände vi alla att det var en helt fantastiskt upplevelse och att det absolut var väret det, det lär dock ta ett litet tag innan någon av oss bestiger ett berg igen. Nervägen gick mycket snabbare. Vi sprang som aldrig förr och vaderna och knäna kände bannemej av det.

 

Efter Kalla vandringar och utmattningar drog vi vidare mot Kuala Lumpur och TUNE HOTEL!! Där vi ÄNTLIGEN fick bo fräscht och varmt. Lugnt och skönt! Samt att man inte behövde röra sig utomhus för att kunna duscha eller gå på toa. Dag två i KL gick vi till ett malaysiskt Skara sommarland. Där vi stannade hela dagen tills vi tröttnade på bad och bus. Och när bad och bus var över, blev det tjejernas tid. SHOPPING! Ett av malaysias största köpcenter erbjöd kläder till oss alla i kvarteten. Även te stunder och god mat fanns på menyn.

 

Efter har bränt en del av resekassan på nöje och shopping i storstan drar nu lasset vidare till Bali!! Där blir det en veckas surfcamp sedan ytterligare en vecka på Gilliöarna innan lasset rullar hem till et förhoppningsvis vårligt Sverige.  

 

Tack & adjö för denna gången!